absolut sista
Det här blir mitt sista inlägg i den här bloggen. Den har och ska bara handla om min tid som au pair här i England. Den ska finnas kvar så jag kan läsa om min resa igen om några år. Kanske skratta åt allt roligt jag gjort eller bli sur på Dolores konstiga tankar igen och såklart sakna barnen. Hur som helst är jag väldigt glad att jag skrivit ner exakt vad jag tyckt och tänkt och det mesta jag gjort. Inte bara för att det är kul för släkt och vänner att läsa utan också som jag sa för mig själv! Det är ju en modern dagbok.
Tiden här har gått så fort, jag vet inte riktigt vad som hände. Det känns som igår jag stod på rotebro station och grina och grina när jag sa hej då till Johan. Det var typ 1½ meters snö och svinkallt. Sedan hade jag våffelkalas med några av dom bästa hemma hos mig. Sedan åkte vi snabbt förbi Donken för att säga hejdå till Mikis och alla andra där. Jag minns Skavsta, när jag vinkade hejdå till pappa och mamma genom en glasruta. Hur jag grät hela flygresan. Första gången jag såg Dolores och Nico. Hur vi gick till bilen och mötte tvillingarna och Pedro. Jag minns det som igår när jag satt i köket samma kväll och ringde hem med gråten i halsen. Jag minns första morgonen. Jag minns när jag träffade Laia, Beccy, Josefin och alla andra första gången. Jag minns allt.
I början var det konstigt att bo hos någon annan, att gå omkring någons hus och äta av deras mat. Jag vågade inte ens ta ett äpple i början. Men med tiden början man konstigt nog känna sig hemma i främlingens hus. Rummet som var tomt när man kom börjar kännas som sitt eget och dom okända människorna börjar bli vänner. Barnen känns som mina egna, ja inte riktigt men lite grann. Men jag vet allt om dom, vet vilken tid dom bajsar, varför dom gråter, vad dom skrattar åt, vem av dom som gillar vad. Dom är mina bebisar helt enkelt. Och ja, jag blir galen på dom när dom inte vill sova, eller bara gråter och skriker utan anledning. Men så är det med bebisar, det är bara att stå ut. Och man glömmer det lika fort när dom 2 sekunder senare ler mot en med hela ansiktet. Kommer sakna dom mer än jag trott från början.
Det som kommer vara jobbigast med att åka härifrån är att inte få träffa Laia varje dag. Vi har verkligen blivit som systrar. Och att inte få träffa Beccy och Josefin. Josefin kan jag ju lätt åka och hälsa på om jag vill. Men Beccy, det är väldigt sorgligt egentligen. Hon har varit min bästa vän här och vi har gjort allt tillsammans. Och ja hon kommer till sverige en vecka, men vad händer efter det? Vi pratar om att åka till Kanada och hälsa på, men det är ju om typ ett år. Och det kommer kännas jättekonstigt att ha träffat någon varje dag i princip i 5 månader, och sedan inte alls på ett år. Är rädd att vi ska tappa kontakten. För det är svårt att prata när man inte ens lever på samma tid. Men det är väl bara att hoppas att sådant löser sig.
Förutom allt annat roligt jag har gjort här har jag ju faktiskt gått i skolan också, och visst många gånger har det inte varit speciellt svårt. Men alltid kul, först för att få träffa alla och diskutera olika saker och samtidigt lära sig lite nytt. För äntligen kan jag prata engelska utan problem, utan att skämmas och utan att folk frågar vad jag egentligen menar. Nu kan jag äntligen säga att jag faktiskt pratar BRA engelska. Sure, jag har svenskt uttal, men jag är ju svensk så kan inte göra så mycket åt det. Nu hoppas jag bara att jag inte tappar det jag känner mig så säker på här, vill aldrig mer känna mig så osäker på att prata engelska som innan jag kom hit.
För att avsluta det här absolut sista inlägget vill jag bara säga att åka hit är mitt livs bästa beslut. Det har gått upp och ner. Ibland har jag bara velat åka hem och stanna där. Och ibland får jag panik för att jag snart ska hem och göra samma sak som jag gjorde hela hösten. Men allt jag gjort finns sparat här i bloggen och i mitt minne och jag kommer aldrig, aldrig någonsin glömma det jag varit med om.
Nu måste jag packa ner datan så jag kan gå ner och säga adjö till min älskade bebisar, som jag aldrig kommer få se igen(antar jag) och dom kommer aldrig komma ihåg med. Inte ens lite. Dom vet vem jag är nu. Dom ler alltid när jag kommer. Men skulle jag träffa dom om ett år skulle dom aldrig veta. Och det är därför jag är lite ledsen också. För jag kommer aldrig glömma dom!
Puss på er, Vi ses snart!
Stina
